Jag ska hoppa in i berättelsen om Lasse igen. Den uppskattades nämligen mycket sist jag berättade den och det finns mycket kvar att säga.

Att ha järnbrist

Lasse hade aldrig direkt uppfattats som en särskilt klipsk person, men det gjorde ingenting. Han var vältänkt när det kom till vissa saker och svagare när det kom till andra saker. Det fanns många saker som han kunde bättre än andra och det gjorde han inte en stor grej av. Han var nöjd med tillvaron och sin position som IT-konsult och ingen eller inget skulle kunna ändra det.

Ja, i alla fall så tänkte han så just då.

Sedan fick han ett brev från läkaren om att han hade järnbrist och allt ställdes på sin spets. Han tittade på brevet, på orden som stod i det. Järnbrist alltså. Läkaren sa till honom att han hade det. Brist på järn, måste det väl betyda. Han såg in i väggen framför sig där moraklockan från Mora hängde. Den tickade lite snabbare än vanligt, tycktes det. Sedan såg han ner på texten läkaren skrivit igen, sannolikt på dator. Ord, ord, ord ”…meddela dig att du har järnbrist”

När chocken hade lagt sig kände han ett heligt vrede koka upp inom honom. Hur hade den där jävla läkaren egentligen mage? Nog för att Lasse var lite trög ibland men att hans hjärna skulle vara bristfällig, det var att gå över gränsen. Ja, för vad annars skulle väl järnbrist kunna betyda?

Det måste vara något sånt. Han kunde inte se någon annan förklaring till att järnbrist skulle påpekas. Dessutom var det inte ens ett av testerna de utförde. Läkaren testade bara blodtrycket och tog ett blodprov. Hur sjutton skulle det kunna visa att han hade järnbrist, att hans hjärna skulle fungera annorlunda jämfört med andras?

Han började fundera på just när järnbristen konstaterats från läkaren. Han slöt ögonen och gick tillbaka till besöket som skett tisdagen veckan innan. Var det kanske det faktum att han hängde sin rock på desinfektionsmedlet bredvid handfatet? Och att det därför läckte ut läkarsprit över hela golvet? Kanske var det så. Eller var det för det faktum att han sa att han aldrig tänkt på att alla läkare bär vitt, eller att det var hans favoritfärg?

Kan några så förhållandevis milda saker göra att man måste bli anklagad för att ha järnbrist? Ett sådant samhälle vill man ju inte leva i, tänkte Lasse.